Torson (2008)

Elias och jag var på biblioteket igår. Jag klarade mig inte helskinnad den här gången heller. Inte psykiskt i alla fall. Det var det gamla vanliga köret. Det klättrades upp och ner i höghushöga trappor; det trycktes på hissknappar; barnböcker hämtades under icke biblioteksmässiga former och höglästes på hittepåspråk inför den samlade bibliotekspubliken och en - för varje sekund - alltmer generad far. Besöket kulminerade när Elias, på vägen ut, upptäckte den stenbyst som står vid utgången. En kvinnotorso i svart sten. Bredvid satt två tonårsflickor. Jag anade oråd. Det krävdes inte någon spåkula för att förutse den förnedringsfest som väntade. Med mig i huvudrollen. 

Och mycket riktigt gick Elias fram till torson. Han började smeka det högra kvinnobröstet. Mammografiskt grundligt. Samtidigt ropade han till sig mig: "Kom hit och känn pappa!". Tonårsflickorna exploderade naturligtvis i skrattparoxysmer. "Nehej", kraxade jag menlöst till svar, men jag insåg att jag inte skulle undkomma mitt öde. Så efter en högljudd reprimand lommade jag skamset fram och klappade kvinnotorson på det kapade huvudet. Det får duga, tänkte jag. Men festen var inte över. Medan jag stod och klappade stenhalsen lyckades Elias peta loss torsons högra bröstvårta av plast. Jag kunde känna den begynnande hjärnblödningen och mutade därför Elias med glass och lämnade stället med raska steg. Åhh, the horror, the horror of being a småbarnsförälder.

Liggande ulv tar sällan ett lår

Vaknade tidigt idag. Halv sex. Ett knä i skrevet följt av ett muntert "Pappa leka" gör susen för den morgontrötte. Sjungit barnvisor med barnen, gjort välling, mackor, lekt tåg, läst fågelboken, imiterat ankor och örnar - hur roligt som helst. Pausar nu med Highway 61 Revisited. Snart lunch.

Hårda grabbar

Tar hand om Totte. Han ligger bredvid mig i soffhörnet, het som en nykokt potatis. Vi lyssnar på Mazzy Star. Totte diggar och gör feberslöa mashed potato-rörelser med knubbiga knytnävar. Jag lyfter upp honom i hans sovrum; lägger mig bredvid och somnar.
Mitt i natten hör jag ett ljud.
"Jaa kräsades", säger Totte med matt röst.

På mig bör tilläggas. Och resten av sängen
Jag är uppe halva natten med Totte. Byter lakan, torkar golv. Han är fantastiskt tålig, den lille plutten, springer själv till toaletten och kräks. Han håller tag runt toaringen med de röda lockarna hängande ner i klosetten, och kräks, medan jag står bredvid och snyftar. Sen somnar han om. Som om det inte vore något att yvas om. Respekt!

läggdags

Uppgraderar nattningen med ett barn. Tre män på tre gånger tre kvadratmeter. "Illar pappa", trängsel, värme, syrebrist, "Vem fiste? Totte?", ljudet från en nappflaska. Kommer somna gott. God natt!

Härmaporna

Tjuvlyssnade på Elias (6,5 år) och kompisen Viktor (5,5 år) förut. De satt i köket, jag i vardagsrummet.

Ett obestämt ljud hörs, dunsandet från ett föremål eller någon som hoppar.

Elias: Brukar du göra så på dagis?
Viktor: Nej.
Elias: Varför gör du det hemma då?

Har inte frågat vad Viktor gjorde. 
Gör det i morgon.

samtalen

Jag älskar de där pågående samtalen mellan mig och mina söner. De, där jag ställer frågor om allt mellan himmel och jord i egenskap av ovetande vuxen; där svaren uteslutande är fantasifullt fantastiska. Jag älskar magin som ryms i ett barns hjärna. Som förklar hur fåglar egentligen inte borde vara rädda för oss människor, eftersom vi egentligen bara vill klappa lite på dem. Eller hur fåglarna, om de bara kunde läsa, skulle bo i brevlådor istället för fågelbon. Och hur de inte kan tala. Och hur snabbt jag får svaret: "Men de finns ju inte på riktigt", när jag påpekar att "papegojor talar väl?". Jag undrar hur länge jag de kommer pågå, samtalen. En sak vet jag. Jag kommer sakna dem när det är över.

The babywhisperer

"Vill haaaa glass."
"Inget mer nu."
"Viiill haa mea till."
"Nej."
"Meaaa TILL sista gången?"
"Nej."
"Meaa till SISTA gången?"
"Nej."
"Illar glass."
"Du kan få en bulle."
"Illar itte bölle."
"Du gillar inte glass."
"Illar inte glass."
"Och du gillar inte bulle heller."
"Illar inte bölle ... helle."
"Ska vi göra en macka istället?"
"Jaha. Macka stället."
"Blir det bra?"
"Jaha!"

Pappa-Totte 1-0.

en enkel fråga

Hur fan sätter man sig själv i karantän, dvs slipper magsjuka, när sonen hela tiden vill sitta kloss an. Svar på det? Någon?

kärlek och kräks

19.30. "Ja illar pappa." Även om jag haft det på känn ett tag, är det fint att (äntligen) höra det.
02.45. Totte väcker mig genom att fontänkräkas över mitt bröst.
03.45. Totte sover igen. Nyduschad. Tvättmaskinen är fullmatad. Golven glittrar, skinande rena. Det råder åter ett stilla lugn över Åkergatan 2B. Det enda som avslöjar tumultet alldeles nyss, är en svag doft av Apotekets handsprit och Grumme tvättsåpa. Dagens akronym: VAB.

Snälla, säg något.

Det dröjde innan Totte började tala. Just fyllda två år var allt som kom ur hans mun obestämda läten, grymtanden kombinerat med kroppsspråk och ett ”jaa” med tysk brytning. Det bekymrade mig. Hans storebror, Elias, rabblade ju alfabetet före sin tvåårsdag.

 

Jag och Maria uttryckte vår oro under besöken hos sjuksystern på barnavårdscentralen. Hon försäkrade att det var normalt, att det kunde dröja upp till två och ett halvt år innan språket kom igång. Det lugnade lite grand. Men ändå inte helt.

 

När jag tog med mig Totte till Elias femårskontroll passade jag därför på att fråga den äldre sköterskan om det var normalt det här med min yngste sons fåordighet. Hon började genast fråga Totte om han kunde säga ”lampa”, ”pappa”, ”mamma” och så vidare. Det kunde han, om än på knagglig svenska. Hon förklarade att det inte fanns något att oroa sig för. Elias betraktade surmulet när lillebrorsan återigen blev centrum för uppmärksamheten, på hans BVC-tid. ”Jag kan säga bajskorv”, väste han, tyst för sig själv, men tillräckligt högt för att jag och sköterskan skulle höra.

 

För man oroar sig som förälder. Det är ofrånkomligt, oavsett hur många gånger man raljerat över andra föräldrars överbeskyddande ängslighet. Samma dag som barnen kommer transformeras man till en professionell oroare som tilltalar barn med smurfröst. Oro är halva grejen, kärlek den andra.

 

Och man oroar sig verkligen för allt. Allt som kan vara tecken på någonting onormalt. I Tottes fall: frånvaron av språk. Så jag gick till dagis, och lyssnade uppmärksamt på de andra barnen, som i mina öron med självklarhet formulerade långa vindlande meningar. Snälla säg något, tänkte jag.

 

Så var det.

 

Men nu talar Totte. Orden flödar ur honom. Han hann bli två år och åtta månader innan han satte igång.

 

Hans tyska ”jaa” har dock övergått i ett tyskt ”ja-haa”. För han säger inte ”ja” eller ”nej” längre. Sen någon vecka tillbaka har ”ja” och ”nej” bytts till ett gladlynt ”ja-haa” och ”nä-hää”, med betoning på andra stavelsen. När han svarar så, är det omöjligt att hålla sig för skratt.

 


Ömhetsbevis

Vaknade i natt av att Totte hade en hostattack. Jag satte mig framför honom, på huk. Strök honom över pannan; den var het. Han var mellan vaket och sovande tillstånd, ögonen gled fram och tillbaka, oseende, men ändå medvetna om mig. "Totte", sa jag, "hur mår du? Totte, titta på mig." Han ignorerade mig. Hans blick tog liksom ett skutt förbi mig när den sakta gled från höger till vänster och tillbaka igen. "Totte?" upprepade jag med högre röst. Då stannade han upp, fattade tag med båda händerna runt min nacke. Sen drog han sig upp och planterade en stor blöt puss mitt på munnen. Jag tror han gillar mig.


RSS 2.0