Rapport från skyttegraven 3

Jag har halsfluss. Jag ligger som vanligt och nattar Totte som matar mig med imaginära bajskorvar. Han låtsas gräva i blöjan, ler stort, sträcker fram en kupad hand och säger "Äta bavskovv?" Jag vill ju inte förstöra illusionen så jag äter. Tur att jag har svårt att svälja.

Rapport från skyttegraven 2

Utnötningskrig igen. Ikväll kör Totte ett smackljud som låter infernaliskt. Han avrundar spektaklet med att säga "schhhh". Till sig själv hoppas jag. Samma regler som igår gäller: skrattar jag, har jag förlorat.

(Härm)apor

På Ica. Totte paraderar med höga knän fram och tillbaka längs kassan. Det är som att bevittna en alternativ vaktparad. Ovanför huvudet håller han ett paket cocosbollar. Ögonen strålar som om paketet vore en prispokal. 

"KOOKOOSBOLL ... KOKOS-BOLLL ... KOKOSSSBOOOOLLL" ropar han till den roade publiken. 

Sedan hoppar han upp till Elias som står vid änden av bandet. Han tränger undan en man som packar i sina matvaror i kassen.
Elias och Totte hänger i gallret som saliga chimpanser.

Mannen tittar på mig. "Jag känner igen mig, har fyra själv", säger han. Jag nickar. 
"Tjänner igen mig, tjänner igen mig!", härmar Totte.

Rapport från skyttegraven 1

Utnötningskrig mot Totte. Han sjunger imse vimse spindel med låg väsande röst. Skrattar jag har jag förlorat. Då somnar han aldrig.

Hydran

Fredagsmosig har jag ensam utkämpat ett slag mot den samlade energin hos två småpojkar. Det är som att slåss mot en hydra; kapar man ett huvud växer det ut två nya. Och man kan inte vinna slaget, bara kämpa väl och - möjligen - överleva. Goodbye friday.

Vattpoppor

Jag är hemma idag. Jag vabbar. Totte har vattkoppor. Han kallar det dock för "vattpoppor" och är precis lika energisk och levnadsglad som vanligt. Jag trodde i min enfald att vattpoppor var en rejäl smäll för allmäntillståndet, men icke. För ögonblicket är han hos sin mormor. Jag antar att de bakar bullar eller något. Själv sitter jag på altanen. Solen skiner och jag lyssnar på Kristoffer Ragnstams senaste album, "Little goes a long way", ett alldeles lysande album som passar utmärkt till den försommarkänsla som svept in över Kungälv.


Round and round it goes ...

Samtalade med Kungälvsfilosoferna Elias och Ludvig vid middagsbordet tidigare idag. Vi diskuterade ålder, dess likhet vid kattens svans, typ.

Jag (vänd mot Ludvig): Vet du vem som fyller år på onsdag?
Ludvig: Du?
Jag: Jepp.
Maria: Vet du hur gammal han blir?
Ludvig (med spjuveraktig min): 680 år!
Elias: Nää, 43 år blir han.
Jag: När fyller du år Ludvig?
Ludvig: I oktober.
Jag: Då blir du sex år. Och då går du ju på samma skola som Elias igen!
Ludvig: Ja, då kan vi ses ofta igen. Fast Elias går ju i första klass då.
Jag: Mmm.
Ludvig: Och när jag går första klass så går Elias i andra klass.
Elias: Ja, så är det ju. 
Ludvig: Det är nästan som om jag jagar Elias. Fast jag hinner aldrig ifatt honom. 
Elias: Nää, det spelar ingen roll hur gammal du blir.
Ludvig: Nä.
Elias: Du jagar mig med ditt liv, Ludvig.

Totte:

"Ja äkslar Elias!"

Vänskap

Elias och kompisen Ludvig kollar på Tintin. Ludvig har hjälm på sig eftersom Totte visat den lite för mycket intresse. Elias föreläser. Han har sett Tintin några gånger och vet exakt vad som kommer hända i scen efter scen. Ludvig ställer frågor. Lyssnar uppmärksamt. "Du är bäst Elias", säger han till slut.

Hergé med en touch av Hollywood

Elias: "Du, det känns lite lurigt pappa. Tintin har en pistol i filmen, det har han inte i spelet. Han ska egentligen inte ha det."

Han vet inte hur rätt han har, Elias.
Tintin jobbar inte så.

Dags igen...

Nattar tvååring. Ett uthållighetsprov. Den som somnar först förlorar.

Julen, 2009.

Det är en vit jul. Den insnöade omgivningen skapar en märklig akustik, ljuden är förvrängda men samtidigt tydligare än vanligt. Utanför huset skottar en man snö. Skrapandet från snöskyffeln letar sig upp mot balkongen där jag sitter och röker. Ljudet är skarpt och klart, som om han stod precis bredvid mig. Motorvägen ligger en halvmil bort och utom synhåll, men det dova mullret skapar en mäktig ljudkuliss som ackompanjerar skrapandet från skyffeln. En talgoxe sveper kvittrande förbi. Motorn från en gammal röd Saab hackar och hostar på parkeringsplatsen. Det gör mig sorgsen. Hur länge till kommer man att kunna höra det i framtiden? 
Jag går in i köket. Där sitter Elias. Han har varit uppe sen klockan sju i morse. Nu är den tio. Det är julafton och han är sällsynt artig, milt upphetsad inför tomtens ankomst. Han är ännu i den ålder då julklappar endast tilldrar sig ett vagt intresse jämfört med jultomtens knackande på dörren. Han är uppspelt och förväntansfull. Lite senare, vid halv två, strax innan vi ska gå ner till mormor och morfar, kommer han falla ihop av utmattning och förvandlas till ett monster som slänger igen dörren till sitt rum för att sen upprepat gallskrika, varpå hans lillebror på andra sidan dörren glatt kommer att skrika tillbaka i tron att allt är en rolig lek som storebror hittat på. Men det är inget vi känner till nu när vi sitter vid köksbordet och äter frukost. Just nu är han ett under av resonerande vältalighet.

”Pappa.”
”Ja.”
”Nu tror jag att tomten är ute och flyger med sina renar.”
”Det tror jag med. Snart ska han ju vara här.”
”Man kan inte gå barfota idag.”
”Nej, det är för kallt.”
”Eller hur! Då fryser man ihjäl fötterna!”

Vi går in till vardagsrummet. Det doftar gran, stearin och pepparkakor. På golvet sitter Elliott, med benen brett isär och vickande knubbiga fötter. I handen håller han ett lånekvitto från biblioteket. Han skrynklar ihop det och håller upp det mot takljuset. Han vrider och vänder på det, med huvudet lutat åt sidan studerar han hur ljuset faller genom det hopknycklade pappret och bestämmer sig sen för att smaka på det. Det vita kvittot mörknar av saliven. Medan jag tänder granen och fyller på nytt vatten lägger jag märke till att ett par av de hjärtformade pepparkakorna med namn på inte längre är så hjärtformade, snarare runda pepparkaksskruttar. Eliaskakan saknar e och ”Anders” stavas nu ”Ande”. Jag frågar Elias om han sett vad som hänt med pepparkakorna.

”Oj, det kanske är tomten som ätit av dem”, säger han.
”Nej. Jag tror nog det är en annan tomte som varit framme.”
”Jag med.”
”Kanske en liten tomte?”
”Ja. Det är nog Eliastomten som varit framme.”

Och så går han fram till granen, lutar sig in bland grenarna och tar ett bett av Eliaskakan.

”Så här gjorde jag, förstår du pappa.”
”Jag trodde vi kommit överens om att inte äta pepparkakorna förrän efter julafton?”
”Men jag trodde jag fådde äta dom.”
”Gjorde du?”
”Ja-aa. Det trodde jag faktiskt.”

Utanför skottar mannen fortfarande snö. Den röda Saaben är försvunnen. 
Snart kommer tomten.

Snusförnuftigheter

Elias sitter med min snusdosa. Han lyfter locket, luktar lite, rynkar på näsan. 
"Pappa. Varför gillar inte vuxna att kolla på Bolibompa?"
"Vet inte. Jag gillar en del grejer du tittar på."
"..."
"Elias?"
"Eh ... va?"
"Hörde du?"
"Nej. Nu kan jag bara tänka på snus."

läggdags 20.25

"Nej Totte. Det är inga ankor i Sagan om ringen!"

läggdags 19.00

Nattning. Sätter på en film. "Illar pappa...illar pappa...illar pappa." Mysigt. Snart kommer "Äckar pappa!".

Bort med äggen!

"Sjöönt!"
Nytränad, med tunga och obrukbara armar, som en gång Lillen Eklunds mot Frank Bruno, löddrar jag in ansiktet med rakkräm. Totte har precis kommit in i badrummet. Ögonen strålar av fascination. Leendet är lika brett som ansiktet. 
"Mycke sjööönt?"
"Mmm. Det är skönt att raka sig."
"Mycke sjöönt raka."
"Jag rakar bort skägget förstår du."
"Ta bort äggen."
"Ja."
"Sjööönt. Mycke sjöönt ta bort äggen."
"Visst är det!"
"Jaha!"

Saker du inte får veta på BB: 2009, frukost med världens snabbaste man

"Du kan inte äta snabbt som mig i alla fall". 
Det är onsdag. Elias och jag leker rimleken och tävlar om vem som kan äta upp frukosten snabbast. Elias skrattar högt varje gång han hittar på ett rim. Rimorden är i nio fall av tio rena nonsensord, men då och då får han till det och när han av en slump rimmar lampa med slampa skrattar även jag. 

Elias sprudlar vidare. Två kritvita rader mjölktänder glittrar ikapp med knallblå ögon i morgonsolen. Han äter Gott Gräddat med kaviar. Favoritmackan. Han slukar den snabbt och på tvären. Till kaviarsmörgåsen dricker han vatten. Ur ett vinglas. En fix idé som började runt midsommar och som antagligen kan härledas till den varma årstidens mer kontinentala vanor. 

Jag sitter vid sidan om och slevar i mig fil och flingor. Medvetet långsamt. Att tävla i frukost mot Elias är som att simtävla mot Idi Amin. Om du vinner får du skylla dig själv. Med jämna mellanrum kisar Elias åt mitt håll. Med ett stramt minspel, misstänksamt som en rysk gränsvakt, kontrollerar han noga att jag inte i smyg ökar takten. Han granskar både mig och innehållet i min tallrik. Då han inte upptäcker något fuffens, slappnar han av och riktar åter uppmärksamheten på sin egen frukost. 

Plötsligt hoppar han ner från köksstolen och ställer sig framför tavlan föreställande silhuetten av en afrikansk kvinna bärande på ett vattenkrus. Han går fram mot väggen och sträcker på sig. Han måttar med handen från pannan till tavelkanten. 
"Titta pappa vad stor jag är. Jag är lång som tavlan. Eller hur?" 
"Ja det är du", svarar jag.
"Det var en tavla, som var som en liten skavla", rimmar han.
Elias vänder sig mot mig. Han lyfter på de ljusa, nästan osynliga, ögonbrynen och spärrar upp ögonen som för att understryka allvaret i det han nu ska säga. 
"Fast jag är inte stor som du. Faktiskt är jag inte det, i alla fall. Eller hur?" 
"Nej, inte än", svarar jag. 
"...och plötsligt blev mamma större än mormor!"
"Det är hon väl inte."
"Jo-ho."
"Säg inte det till mamma bara."
"Vafför dådå?"
Jag svarar inte. 
Elias gungar fram och tillbaka från höger till vänster fot i, vad det verkar, ett försök att tämja sin otämjbara energi. Man kan nästan se den sjuda under huden.
"Har du tänkt på att alla är olika stora?" frågar jag.
"Ja-aa. Det tänkte jag faktiskt ... och jag är stor och snabb som helst."
"Du är skitsnabb."
"Du sa fiiit pappa. Man får inte säga så. Eller hur?"
"Jag vet. Sorry."
"Jag är fiiitsnabb. Snabbast som hela världen. I alla fall."
"Eller hur."

För döva öron

"Maria", ropar jag. Hon duschar på andra våningen. Toalettdörren är öppen mot hallen, men hon är döv på ena örat och svarar naturligtvis inte. 
Elias sitter i soffan och spelar ipad. "MARIAAA!", ropar han, för han har hört mig och vill hjälpa till. Men inte heller han får något svar. Utan att titta upp från spelet säger han med trött och allvarlig röst: "Maria svarar inte. Jag vet hur det känns.".

Fördelningspolitik

Har satt på Lejonkungen. Det ger mig i runda slängar 89 minuters respit. Det är jag värd; jag har trots allt varit uppe sen sex i morse. Mofasa (Elias) och Scar (Totte) sitter och skaver mot varandra i fåtöljen framför. Det är som att bevittna ett ideologiskt experiment. Båda försöker roffa åt sig extracentimeter. Totte är glupskast, han vill helst ha hela stolen för sig själv, medan Elias nöjer sig med 50-50.

Saker du inte får veta på BB: 2009, Mästerhjärnornas kamp

På det vita vardagsrumsbordet ligger 104 pusselbitar utspridda. Motivet är Kalle Anka med vänner på ballongfärd. Elias sitter uppkrupen på bordet och sätter ihop bitarna snabbt och effektivt.  Nästan mekaniskt. Han kliver ner, plockar upp den bok jag för tillfället läser och ger den till mig, men först efter att ha lirkat ut bokmärket så att jag inte ska veta vilken sida jag är på.

- Vill du läsa din bok pappa? frågar han artigt.
- Tack så mycket! säger jag.
- Vet du vilka djur det är mest synd om?
- Nej, ljuger jag.
- Det är rävarna.
- Jaha? Rävarna?
- Ja! Det är inte myrstackarna i alla fall, ropar han till mig medan han springer ut ur rummet.

Elias går igenom en lugn fas för tillfället. Borta är den obstinate fyraåringen. Egocentrikern. Mr Hyde. Han som med armarna i kors och putande underläpp stampar i golvet och skriker ”jag vill” eller ”jag vill inte”. Han som när han inte får som han vill knuffar in alla mina böcker i bokhyllan, som för att lämna sitt veto till den rådande hierarkin. Han som med anarkistiska metoder skapar anarki bland mina böcker. Och som med hot om kaos försöker omförhandla familjens, efter ålder fallande, beslutsordning. Istället har en alternativ Elias intagit scenen inför våra häpna föräldraögon. En balanserad, nästan människoliknande person – en resonerande charmör på dryga metern, som snällt accepterar ett nej och som opåkallat utbrister i fraser som ”Vilken trevlig dag!”.

Det hela är mycket märkligt.

Kan vi slappna av nu?

Eller är vi – som min vän Gonzo säger – bara i stormens öga?

Efter någon minut kommer Elias tillbaka in i vardagsrummet. Galopperade, med strålande ögon (sådana som bara småbarn och Carola Häggqvist har) och ett leende som endast begränsas av ansiktsbredden.

– Pappaag. Får jag seg på film?

Den senaste veckan har han fått en fix idé. Helt godtyckligt har han börjat addera ett G på ord som slutar med vokal. Varför han gör det vill han inte svara på. När jag ifrågasätter den nya grammatiken, tittar han bara oförstående på mig, och så säger han ”En, tvåg, treg” och ler illmarigt, medan jag kliar mig i huvudet. Något säger mig att han driver med mig. Och att han njuter av det. 

– Klart du får se en film, svarar jag.
– Vad trevligt! säger Elias. Jag vill seg Mickeg och Molleg.

Han skuttar sidledes in i sovrummet. Jag följer efter – med normal gång.

- Me-en. Var är fjärrkontrollen? Vig kan jug inte seg påg film utan fjärrkontrollen!
- Är den borta?
- Ja-aa. Dåg får vig leta!

Jag går metodiskt igenom rummet på de ställen där fjärrkontrollen normalt brukar gömma sig. Men den är borta. Elias, som står bredvid, slår ut med händerna i en gest som jag tolkar som "c’est la vie".

- Jaha, dåg får jag väl lekag istället.

Han ler mot mig och går tillbaka till vardagsrummet. Kvar står jag. Förbluffad. Under de fyra år jag levt med den här lille mannen har han aldrig låtit en försvunnen sak vara försvunnen. Normalt kräver han att jag letar rätt på den – och det omgående. Tålamod är inte en rubrik i hans CV. Och visst, nog för att han den senaste tiden filat bort de värsta kantigheterna i sin persona och tar missräkningar med större jämnmod, men det här är ju en 180-gradig personlighetsförändring. Och sådana sker inte på en vecka. Inte utan stark medicinering. Eller ett snitt i pannan. Men eftersom han låter saken bero, gör jag detsamma. Främst av lättja. Vem är jag att problematisera en sådan positiv utveckling? tänker jag och går ut i köket.

Men medan jag står där och brer en smörgås känner jag hur mysteriet med den försvunna fjärrkontrollen skaver i mitt inre. Det är något som inte stämmer. Jag känner mig lurad. Blåst. Varför var Elias så godmodig nyss? Så förbannat RP-McMurphy-post-lobotomi godmodig? Och då slår det mig: Här krävs att jag använder min slutledningsförmåga till det yttersta. Liksom Sherlock Holmes hade sin Moriarty, har jag min Elias. Och precis som psykprofilerarna i en genomsnittlig deckare tvingas gå in i mördarnas psyke för att lösa mordfallen, tvingas jag att äntra den snårskog som är en fyrårig hjärnas. Så jag tänker som en fyraåring. Och det jag kommer fram till är:

1. att han har gömt fjärrkontrollen, och 
2. att jag har en ganska bra uppfattning om var.

Tio sekunder senare står jag med fjärrkontrollen handen. Jag hittar den längst ner i hans byrålåda, gömd under en t-shirt. Jag är mycket nöjd med mig själv. Stolt över att ha överlistat en fyraåring.

Pappa-Elias 1-0.

Man har väl hjärnag.

Tidigare inlägg
RSS 2.0