samtalen

Jag älskar de där pågående samtalen mellan mig och mina söner. De, där jag ställer frågor om allt mellan himmel och jord i egenskap av ovetande vuxen; där svaren uteslutande är fantasifullt fantastiska. Jag älskar magin som ryms i ett barns hjärna. Som förklar hur fåglar egentligen inte borde vara rädda för oss människor, eftersom vi egentligen bara vill klappa lite på dem. Eller hur fåglarna, om de bara kunde läsa, skulle bo i brevlådor istället för fågelbon. Och hur de inte kan tala. Och hur snabbt jag får svaret: "Men de finns ju inte på riktigt", när jag påpekar att "papegojor talar väl?". Jag undrar hur länge jag de kommer pågå, samtalen. En sak vet jag. Jag kommer sakna dem när det är över.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0