Snälla, säg något.
Det dröjde innan Totte började tala. Just fyllda två år var allt som kom ur hans mun obestämda läten, grymtanden kombinerat med kroppsspråk och ett ”jaa” med tysk brytning. Det bekymrade mig. Hans storebror, Elias, rabblade ju alfabetet före sin tvåårsdag.
Jag och Maria uttryckte vår oro under besöken hos sjuksystern på barnavårdscentralen. Hon försäkrade att det var normalt, att det kunde dröja upp till två och ett halvt år innan språket kom igång. Det lugnade lite grand. Men ändå inte helt.
När jag tog med mig Totte till Elias femårskontroll passade jag därför på att fråga den äldre sköterskan om det var normalt det här med min yngste sons fåordighet. Hon började genast fråga Totte om han kunde säga ”lampa”, ”pappa”, ”mamma” och så vidare. Det kunde han, om än på knagglig svenska. Hon förklarade att det inte fanns något att oroa sig för. Elias betraktade surmulet när lillebrorsan återigen blev centrum för uppmärksamheten, på hans BVC-tid. ”Jag kan säga bajskorv”, väste han, tyst för sig själv, men tillräckligt högt för att jag och sköterskan skulle höra.
För man oroar sig som förälder. Det är ofrånkomligt, oavsett hur många gånger man raljerat över andra föräldrars överbeskyddande ängslighet. Samma dag som barnen kommer transformeras man till en professionell oroare som tilltalar barn med smurfröst. Oro är halva grejen, kärlek den andra.
Och man oroar sig verkligen för allt. Allt som kan vara tecken på någonting onormalt. I Tottes fall: frånvaron av språk. Så jag gick till dagis, och lyssnade uppmärksamt på de andra barnen, som i mina öron med självklarhet formulerade långa vindlande meningar. Snälla säg något, tänkte jag.
Så var det.
Men nu talar Totte. Orden flödar ur honom. Han hann bli två år och åtta månader innan han satte igång.
Hans tyska ”jaa” har dock övergått i ett tyskt ”ja-haa”. För han säger inte ”ja” eller ”nej” längre. Sen någon vecka tillbaka har ”ja” och ”nej” bytts till ett gladlynt ”ja-haa” och ”nä-hää”, med betoning på andra stavelsen. När han svarar så, är det omöjligt att hålla sig för skratt.
