Saker du inte får veta på BB

Jag vaknar tidigt av Tottes andedräkt. Han ligger tätt intill mig. Han andas tungt. "Du luktar apa i munnen", säger jag. Hans ögon öppnas direkt. De ler. "Lokta inte apa munnen", svarar han. "Jo det gör du. Vi får borsta dina tänder ordentligt." Jag klär på honom, fixar frukost, borstar tänderna, extra noga, efter att han sugit bort all tandkräm i ivern att visa att han kan själv. Jag vinkar av honom i ytterdörren när han pulsar som en miniatyrastronaut mot bilen. Han vänder sig om mot mig, fyrar av sitt bilhandlarleende och säger: "Totte lokta apa."

Jag duschar. Elias står utanför och torkar sig, han ska strax på kalas.

Det är högsommar och hettan är olidlig. Jag är en myra och solen är ett tjockt, elakt barn med förstoringsglas.

"Da da da da da daaa."

Det är mörkt ute. Det är måndag morgon och jag och Elias är på väg till skolan. Omgivningen är frostigt vit, vägbanan glittrar vackert i strålkastarskenet från den mötande trafiken. Det vackra är också det potentiellt livsfarliga, ljuset från de mötande bilarna bländar mig. Insidan av framrutan är immig. Sikten obefintlig. Jag pendlar mellan tunnelseende, totalmörker och snöblindhet; min tyska bil är inte förberedd för svensk vinter. Jag sitter hukad och tittar ut genom det allt större runda hål som airconditionern långsamt skapar. Jag är sömnig och synar uppmärksamt de gående som promenerar vid sidan av vägen, de som när som helst kan bestämma sig för att korsa densamma, skuggfigurerna, de med dödslängtan, de utan reflexer. Att vara på helspänn är utmattande. Jag gäspar högt. Bakom mig hör jag ett harkel.

"Pankor?"

Man byter bostadsrätt mot radhus för att barnen lättare ska komma ut och leka, och plötsligt är snöskottning en organisk del av livet. Man köper bil för snabbare förflyttning, och med ens är bilruteskrapandet en lika självklar morgonrutin som tandborstningen. Det verkar som om att det för varje bekvämlighet finns en motsvarande obekvämlighet.

I går kväll.

Det dröjde innan Totte började tala. Just fyllda två år var allt som kom ur hans mun obestämda läten, grymtanden kombinerat med kroppsspråk och ett ”jaa” med tysk brytning. Det bekymrade mig. Hans storebror, Elias, rabblade ju alfabetet före sin tvåårsdag.

 

Jag och Maria uttryckte vår oro under besöken hos sjuksystern på barnavårdscentralen. Hon försäkrade att det var normalt, att det kunde dröja upp till två och ett halvt år innan språket kom igång. Det lugnade lite grand. Men ändå inte helt.

 

När jag tog med mig Totte till Elias femårskontroll passade jag därför på att fråga den äldre sköterskan om det var normalt det här med min yngste sons fåordighet. Hon började genast fråga Totte om han kunde säga ”lampa”, ”pappa”, ”mamma” och så vidare. Det kunde han, om än på knagglig svenska. Hon förklarade att det inte fanns något att oroa sig för. Elias betraktade surmulet när lillebrorsan återigen blev centrum för uppmärksamheten, på hans BVC-tid. ”Jag kan säga bajskorv”, väste han, tyst för sig själv, men tillräckligt högt för att jag och sköterskan skulle höra.

 

För man oroar sig som förälder. Det är ofrånkomligt, oavsett hur många gånger man raljerat över andra föräldrars överbeskyddande ängslighet. Samma dag som barnen kommer transformeras man till en professionell oroare som tilltalar barn med smurfröst. Oro är halva grejen, kärlek den andra.

 

Och man oroar sig verkligen för allt. Allt som kan vara tecken på någonting onormalt. I Tottes fall: frånvaron av språk. Så jag gick till dagis, och lyssnade uppmärksamt på de andra barnen, som i mina öron med självklarhet formulerade långa vindlande meningar. Snälla säg något, tänkte jag.

 

Så var det.

 

Men nu talar Totte. Orden flödar ur honom. Han hann bli två år och åtta månader innan han satte igång.

 

Hans tyska ”jaa” har dock övergått i ett tyskt ”ja-haa”. För han säger inte ”ja” eller ”nej” längre. Sen någon vecka tillbaka har ”ja” och ”nej” bytts till ett gladlynt ”ja-haa” och ”nä-hää”, med betoning på andra stavelsen. När han svarar så, är det omöjligt att hålla sig för skratt.

 

Vaknade i natt av att Totte hade en hostattack. Jag satte mig framför honom, på huk. Strök honom över pannan; den var het. Han var mellan vaket och sovande tillstånd, ögonen gled fram och tillbaka, oseende, men ändå medvetna om mig. "Totte", sa jag, "hur mår du? Totte, titta på mig." Han ignorerade mig. Hans blick tog liksom ett skutt förbi mig när den sakta gled från höger till vänster och tillbaka igen. "Totte?" upprepade jag med högre röst. Då stannade han upp, fattade tag med båda händerna runt min nacke. Sen drog han sig upp och planterade en stor blöt puss mitt på munnen. Jag tror han gillar mig.

I och med att min yngste son Totte nyss började tala, känner jag ett behov av att dokumentera det som sägs, för att inte glömma bort alla förunderliga meningsbyggnader, tankar och lustigheter. Men också för att få utlopp för alla känslor som kommer med föräldraskapet, goda såväl som mindre goda.