Jag har halsfluss. Jag ligger som vanligt och nattar Totte som matar mig med imaginära bajskorvar. Han låtsas gräva i blöjan, ler stort, sträcker fram en kupad hand och säger "Äta bavskovv?" Jag vill ju inte förstöra illusionen så jag äter. Tur att jag har svårt att svälja.

Elias och jag var på biblioteket igår. Jag klarade mig inte helskinnad den här gången heller. Inte psykiskt i alla fall. Det var det gamla vanliga köret. Det klättrades upp och ner i höghushöga trappor; det trycktes på hissknappar; barnböcker hämtades under icke biblioteksmässiga former och höglästes på hittepåspråk inför den samlade bibliotekspubliken och en - för varje sekund - alltmer generad far. Besöket kulminerade när Elias, på vägen ut, upptäckte den stenbyst som står vid utgången. En kvinnotorso i svart sten. Bredvid satt två tonårsflickor. Jag anade oråd. Det krävdes inte någon spåkula för att förutse den förnedringsfest som väntade. Med mig i huvudrollen. 

Och mycket riktigt gick Elias fram till torson. Han började smeka det högra kvinnobröstet. Mammografiskt grundligt. Samtidigt ropade han till sig mig: "Kom hit och känn pappa!". Tonårsflickorna exploderade naturligtvis i skrattparoxysmer. "Nehej", kraxade jag menlöst till svar, men jag insåg att jag inte skulle undkomma mitt öde. Så efter en högljudd reprimand lommade jag skamset fram och klappade kvinnotorson på det kapade huvudet. Det får duga, tänkte jag. Men festen var inte över. Medan jag stod och klappade stenhalsen lyckades Elias peta loss torsons högra bröstvårta av plast. Jag kunde känna den begynnande hjärnblödningen och mutade därför Elias med glass och lämnade stället med raska steg. Åhh, the horror, the horror of being a småbarnsförälder.

Utnötningskrig igen. Ikväll kör Totte ett smackljud som låter infernaliskt. Han avrundar spektaklet med att säga "schhhh". Till sig själv hoppas jag. Samma regler som igår gäller: skrattar jag, har jag förlorat.

På Ica. Totte paraderar med höga knän fram och tillbaka längs kassan. Det är som att bevittna en alternativ vaktparad. Ovanför huvudet håller han ett paket cocosbollar. Ögonen strålar som om paketet vore en prispokal. 

"KOOKOOSBOLL ... KOKOS-BOLLL ... KOKOSSSBOOOOLLL" ropar han till den roade publiken. 

Sedan hoppar han upp till Elias som står vid änden av bandet. Han tränger undan en man som packar i sina matvaror i kassen.

Utnötningskrig mot Totte. Han sjunger imse vimse spindel med låg väsande röst. Skrattar jag har jag förlorat. Då somnar han aldrig.

Fredagsmosig har jag ensam utkämpat ett slag mot den samlade energin hos två småpojkar. Det är som att slåss mot en hydra; kapar man ett huvud växer det ut två nya. Och man kan inte vinna slaget, bara kämpa väl och - möjligen - överleva. Goodbye friday.

Jag är hemma idag. Jag vabbar. Totte har vattkoppor. Han kallar det dock för "vattpoppor" och är precis lika energisk och levnadsglad som vanligt. Jag trodde i min enfald att vattpoppor var en rejäl smäll för allmäntillståndet, men icke. För ögonblicket är han hos sin mormor. Jag antar att de bakar bullar eller något. Själv sitter jag på altanen. Solen skiner och jag lyssnar på Kristoffer Ragnstams senaste album, "Little goes a long way", ett alldeles lysande album som passar utmärkt till den försommarkänsla som svept in över Kungälv.

Komplimanger kan komma från oväntat håll. Jag och Maria var med Totte på Jourcentralen för att kolla det vi misstänkte var en öroninflammation. Läkaren, en man i övre femtiåren med glasögonen på hjässan, rosiga kinder och stressad uppsyn, tog emot oss. Ett snabbt hej hej!, handslag och upp med Totte på britsen. "Oj, vilket vackert hår. Det skulle man ha", sa farbror Doktorn frimodigt medan han förde undan Tottes mörkröda kalufs för att undersöka öronen. "Mmm", sa jag och Maria i kör. "Honom får ni vakta. Tjejerna kommer jaga livet ur honom" fortsatte doktorn. Sedan tittade han på mig. "Det måste dom ju gjort med dig när du var ung, eller hur." 

"Ja äkslar Elias!"

Sitter ute på altanen med öppen vinterjacka utan att frysa. Tittar på månskäran som hänger precis över hustaket mittemot. Med ett glas rött i handen, lyssnar jag på ljudet från en moped, en bebis som gråter hos någon granne, några barn som skrattar och leker mörkret. Och så lyssnar jag på vinden. Vår i luften? Äntligen?

Elias och kompisen Ludvig kollar på Tintin. Ludvig har hjälm på sig eftersom Totte visat den lite för mycket intresse. Elias föreläser. Han har sett Tintin några gånger och vet exakt vad som kommer hända i scen efter scen. Ludvig ställer frågor. Lyssnar uppmärksamt. "Du är bäst Elias", säger han till slut.

Elias: "Du, det känns lite lurigt pappa. Tintin har en pistol i filmen, det har han inte i spelet. Han ska egentligen inte ha det."

Han vet inte hur rätt han har, Elias.