CCCP-Tre Kronor, 1977. Typ.
Två dar hemma med sjuk Totte. Ensam. DET, mina vänner, är fanimej ingen lek. En dag till och jag hade gått ner för räkning. Jag har varit punktmarkerad. Inte ens toan har varit fredad, oh no, Totte har tvingat sig in där med och hjälpt till med pappret, som han serverat mig i visitkortsstorlek. Totte. Aldrig längre bort än en armslängd. Ständig kroppskontakt, ofta klättrande över axlarna med bryska landningar. I bästa fall i knät. I värsta fall ...
Jag måste hört orden "påmm pappa" varannan minut, i två omgångar á tolv timmar, och gälla fågelläten resten av tiden. Tänk Jim Carrey i Dum Dummare: "Do you wanna hear the most annoying sound in the world?". Det har varit CCCP-Tre Kronor, 1977, och jag har inte haft Tretjak i mål... Alltså, jag älskar pojken, men herregud vad skönt att jobba i morgon. Äntligen lite lugn och ro.
Pappa-Totte 1-9
Kommentarer
Trackback
