Saker du inte får veta på BB: 2009, Mästerhjärnornas kamp

På det vita vardagsrumsbordet ligger 104 pusselbitar utspridda. Motivet är Kalle Anka med vänner på ballongfärd. Elias sitter uppkrupen på bordet och sätter ihop bitarna snabbt och effektivt.  Nästan mekaniskt. Han kliver ner, plockar upp den bok jag för tillfället läser och ger den till mig, men först efter att ha lirkat ut bokmärket så att jag inte ska veta vilken sida jag är på.

- Vill du läsa din bok pappa? frågar han artigt.
- Tack så mycket! säger jag.
- Vet du vilka djur det är mest synd om?
- Nej, ljuger jag.
- Det är rävarna.
- Jaha? Rävarna?
- Ja! Det är inte myrstackarna i alla fall, ropar han till mig medan han springer ut ur rummet.

Elias går igenom en lugn fas för tillfället. Borta är den obstinate fyraåringen. Egocentrikern. Mr Hyde. Han som med armarna i kors och putande underläpp stampar i golvet och skriker ”jag vill” eller ”jag vill inte”. Han som när han inte får som han vill knuffar in alla mina böcker i bokhyllan, som för att lämna sitt veto till den rådande hierarkin. Han som med anarkistiska metoder skapar anarki bland mina böcker. Och som med hot om kaos försöker omförhandla familjens, efter ålder fallande, beslutsordning. Istället har en alternativ Elias intagit scenen inför våra häpna föräldraögon. En balanserad, nästan människoliknande person – en resonerande charmör på dryga metern, som snällt accepterar ett nej och som opåkallat utbrister i fraser som ”Vilken trevlig dag!”.

Det hela är mycket märkligt.

Kan vi slappna av nu?

Eller är vi – som min vän Gonzo säger – bara i stormens öga?

Efter någon minut kommer Elias tillbaka in i vardagsrummet. Galopperade, med strålande ögon (sådana som bara småbarn och Carola Häggqvist har) och ett leende som endast begränsas av ansiktsbredden.

– Pappaag. Får jag seg på film?

Den senaste veckan har han fått en fix idé. Helt godtyckligt har han börjat addera ett G på ord som slutar med vokal. Varför han gör det vill han inte svara på. När jag ifrågasätter den nya grammatiken, tittar han bara oförstående på mig, och så säger han ”En, tvåg, treg” och ler illmarigt, medan jag kliar mig i huvudet. Något säger mig att han driver med mig. Och att han njuter av det. 

– Klart du får se en film, svarar jag.
– Vad trevligt! säger Elias. Jag vill seg Mickeg och Molleg.

Han skuttar sidledes in i sovrummet. Jag följer efter – med normal gång.

- Me-en. Var är fjärrkontrollen? Vig kan jug inte seg påg film utan fjärrkontrollen!
- Är den borta?
- Ja-aa. Dåg får vig leta!

Jag går metodiskt igenom rummet på de ställen där fjärrkontrollen normalt brukar gömma sig. Men den är borta. Elias, som står bredvid, slår ut med händerna i en gest som jag tolkar som "c’est la vie".

- Jaha, dåg får jag väl lekag istället.

Han ler mot mig och går tillbaka till vardagsrummet. Kvar står jag. Förbluffad. Under de fyra år jag levt med den här lille mannen har han aldrig låtit en försvunnen sak vara försvunnen. Normalt kräver han att jag letar rätt på den – och det omgående. Tålamod är inte en rubrik i hans CV. Och visst, nog för att han den senaste tiden filat bort de värsta kantigheterna i sin persona och tar missräkningar med större jämnmod, men det här är ju en 180-gradig personlighetsförändring. Och sådana sker inte på en vecka. Inte utan stark medicinering. Eller ett snitt i pannan. Men eftersom han låter saken bero, gör jag detsamma. Främst av lättja. Vem är jag att problematisera en sådan positiv utveckling? tänker jag och går ut i köket.

Men medan jag står där och brer en smörgås känner jag hur mysteriet med den försvunna fjärrkontrollen skaver i mitt inre. Det är något som inte stämmer. Jag känner mig lurad. Blåst. Varför var Elias så godmodig nyss? Så förbannat RP-McMurphy-post-lobotomi godmodig? Och då slår det mig: Här krävs att jag använder min slutledningsförmåga till det yttersta. Liksom Sherlock Holmes hade sin Moriarty, har jag min Elias. Och precis som psykprofilerarna i en genomsnittlig deckare tvingas gå in i mördarnas psyke för att lösa mordfallen, tvingas jag att äntra den snårskog som är en fyrårig hjärnas. Så jag tänker som en fyraåring. Och det jag kommer fram till är:

1. att han har gömt fjärrkontrollen, och 
2. att jag har en ganska bra uppfattning om var.

Tio sekunder senare står jag med fjärrkontrollen handen. Jag hittar den längst ner i hans byrålåda, gömd under en t-shirt. Jag är mycket nöjd med mig själv. Stolt över att ha överlistat en fyraåring.

Pappa-Elias 1-0.

Man har väl hjärnag.

Kommentarer
Postat av: Lena

Hahaha SÅ bra!!

Mera mera!

2012-02-07 @ 21:46:38
Postat av: Anders

Tack tack, Lena. Det kommer.

2012-02-08 @ 20:54:50
URL: http://eliasochtotte.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0