Elias, sommaren 2008
Det är högsommar och hettan är olidlig. Jag är en myra och solen är ett tjockt, elakt barn med förstoringsglas.
Så jag söker respit, och hittar den i skuggan på balkongen. Där slår jag mig flämtande ned. Elias sätter sig bredvid, och vi sitter och tittar ut över den envetet blå himlen. Vi spanar efter flygplan, fåglar och annat som flyger. Jag ägnar mig åt min nya favorithobby: "Fråga tvååringen".
Jag kommer att tänka på min mormor och hennes jeremiader under sommarmånaderna. Hennes lidande blev alltid allas lidande. Hon satt likt en säl på en av kökets pinnstolar och utstötte små grymtanden, inte helt olika en säls de heller. Som barn förstod jag aldrig hennes problem, sommar var ju sköna dagar med bad, bollspel och glass; men nu, trettio år och - förmodligen - lika många kilo senare, förstår jag henne. Varken glass eller badbollar hjälper mot den värmeisolering, den värmealstring, som den uppgraderade accessoaren runt midjan innebär. Och såvida jag inte faller ner i en isvak erbjuder den inga fördelar. Bara lidande.
Så jag söker respit, och hittar den i skuggan på balkongen. Där slår jag mig flämtande ned. Elias sätter sig bredvid, och vi sitter och tittar ut över den envetet blå himlen. Vi spanar efter flygplan, fåglar och annat som flyger. Jag ägnar mig åt min nya favorithobby: "Fråga tvååringen".
Fråga tvååringen är som det låter ett frågeforum där jag frågar och Elias svarar. Det är mycket underhållande. Inga är så tvärsäkra som tvååringar; de vet allt. Undantaget skulle möjligen vara de på kunskap och empati underutvecklade vuxna personer som har enkelriktade åsikter om ras, kön och motsvarande. Fast det är klart - de saknar tvååringens charm, och ignorans är inte lika charmig utan mjölktänder. Mjölktänder goes a long way, liksom. Hur som helst. Efter en stund gör Elias stora ögon mot himlen.
"Där äär ett flyplaan, pappa!".
"Mmm", svarar jag.
Elias ser fundersam ut där han sitter.
"Vad tänker du på?" frågar jag.
"Jaag tänker att man apsoluut inte fåå slåss", svarar han reptilsnabbt.
Funderingen är ett citat, och kan härledes till den perfekt utförda örfil som kvällen innan rödfärgade hans pappas högra kind.
"Nej, det får man int....".
"ÅHH, TITTA FÅÅGELN PAPPA!", skriker Elias.
"Ja du", säger jag, "vart är den på väg tror du?"
"Han skaa äta frykoost".
"Aha, vad äter han då då?"
"Han ääter smöörgås!".
"Okej, vad vill han ha för pålägg? Ost?"
"Naee, fåglar gillar leevepaastej ... fåglar gillar itte ost, gillaar baara levepastej!"
"Jaha, men vad äter humlor då?"
"Hymmlor äter gjääs...eller blaad."
Tvärsäkra var ordet.
Kommentarer
Trackback
